torsdag, januari 17, 2013

FN nästa

min lilla tunna räka.
hon med armar som stickor och ben som är om möjligt tunnare.
men just nu med, för henne, en glupande aptit.

middagen igår gick ned, men kanske inte mer än så:
- jo, men jag hade nog föredragit om ostsåsen serverades bredvid pastan. och utan purjolöken och majsen.

så det ger oss: pasta och skinka. bara.

försöker lära mina barn vanligt hyffs, och tycker inte att man säger att mat som tillretts av en kär mamma inte ska kallas äcklig.
och det verkar ju fungera.
min dotter - diplomaten.

annat var det med kompisen häromdagen.
o my herregud.

- det luktar illa här.
- du är snyggare utan glasögon.

och så vidare.
man får kämpa på som förälder, det är sannerligen ett heltidsjobb.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Å, det där står jag också inför emellanåt. Tänker att om sonen 7år, har den där diplomatiska sidan hemma så borde han inte vara värre när han är hos kompisar iaf... Men vissa av hans vänner, oj oj oj! :) Brukar tänka att de måste känna sig väldigt hemma hos oss för att "våga" säga vissa saker. :)

// Jenny

Akan-Kakan sa...

Haha, lilla diplomaten =) Verkar som du lyckats där ändå!

Josefine sa...

Hur gör man egentligen när barnets kompisar säger (eller rättare sagt VRÅLAR ut) precis vad de tycker och tänker? Jag är typen som har varenda känselspröt utanpå kroppen och jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig.

Anonym sa...

Josefine: jag brukar lugnt säga att så där pratar vi inte / säger vi inte till varann i den här familjen. Beroende på vad kompisen har sagt (eller vrålat).
Men visst är det svårt! Känner mig som Häxan Surtant emellanåt... :)
// Jenny

Josefine sa...

Jenny: Det är precis det jag är rädd för - att bli kompisens sura mamma. Vissa situationer är extra svåra tycker jag, t.ex. när grannbarnet kom in till oss och skanderade "jag vill äta här!" när hon insåg att jag höll på att göra pizza. Det är så långt ifrån mig som man bara kan komma :-)